Paulina Nyman

Vissa veckor blir det inte så mycket skrivet. Vissa veckor behöver migrän hanteras istället. Det är okej. Den har gett med sig nu. Det mest produktiva jag fick ur mig skriftledes var inbjudan till bokreleasen. Life hack: Om man skriver "Svara snabbt, jag blir så nervös att ingen ska komma annars", då svarar folk snabbt. ❤️ Längst bak i huvudet surrar ett av projekten från i somras. Det från de dammigaste, mörkaste hörnen av min hjärna. Senast jag var där var i oktober. Kul det ska bli att dyka in i det igen! Jag är inte ens sarkastisk. Jag längtar efter solen. Jag älskar minusgrader och snö men jag blir knäpp av det grå. Så desperat var jag att jag gick ut i snöyran – och halkade IGEN. Akuten IGEN, nu med andra knät. Och högerhanden. Vad bra det går med balans och så, 2026.

Så jag skrev en lärarhandledning, i ett närmast maniskt skov förra helgen. Helvete, vad roligt det var. ”Gör en kort handledning!” stod det i mejlet från projektledaren. Men mitt utkast blev 30 sidor.  Intertextualitet! Symbolik! Perspektiv! Jag kan inte rå för att jag älskar det.  Snabbt som attan fick jag tillbaka lärarhandledningsutkastet, formgivet med blommorna och färgerna från omslaget. Det var väldigt bra för att kunna se texten utifrån. Jag har korrat en del. Inte kortat.  Jag vet att den är ganska avancerad jämfört med många andra ungdomsböckers lärarhandledningar, men jag tycker att det behövs olika nivåer på pedagogiskt stödmaterial såväl som på böcker. Den här passar nog bäst på Svenska 2, Svenska 3 och Litteratur, med relativt läsvana elever på studieförberedande program.  Jag gjorde bokcirkelfrågor också! Det var också roligt.

Man tänker kanske att en halkolycka på Karlbergsvägen och ett svullet blåslaget knä inte påverkar ens skrivande liv så mycket, men det gör det. Man sover dåligt och vaknar sämre. När man sitter gör det ont, när man står gör det mindre ont men ändå ont. Om man halvligger i soffan med benet högt är det mest okej, men allmänt svårjobbat. Man blir på väldigt dåligt humör och kan inte ens lösa det med en rask promenad. SKICKA UPPMUNTRAN. Jag misströstar. I alla fall. I helgen ska jag skriva på. Det ska bli en lärarhandledning till Sjung sakta för mig (Hej GY25), kanske lite bokcirkelfrågor (mer riktat till vuxna). Jag tänker övningar som är mer livsbejakande än EPA (iykyk) och ”hur skulle DU ha gjort om du var Nora?” Postitlappen på boken: 
JÄTTEVIKTIGT!!! skilja mellan textanalys och personlig erfarenhet underlätta att tala i tredje person om texten normalisera oenighet visa att komplexitet inte är farlig Det ska helt enkelt bli övningar i att prata om text utan att blanda in sig själv o...

Jag skulle ha ett seminarium i höstas om skrivprocess, akademiskt skrivande, referenshantering – det vanliga jag jobbar med. Men först ville jag kolla av stämningen i rummet, så vi tog ett varv med frågan: Hur har du det med skrivandet i ditt liv? Jag förväntade mig svar som: "Helt okej." "Gillar det inte." "Skriver mest poesi, men är nervös inför tentor och sånt." Men i det här rummet blev det snabbt väldigt personligt, med utförliga och sårbara berättelser. Jag stannade halvvägs runt varvet och deltog själv – allt annat kändes oansvarigt.  Hur har jag det med skrivandet i mitt liv? 1. Jag har redan berättat om att skrivande var erbarmligt tråkigt i nledningsvis. Det var trögt, långsamt. Alla andra tjejer skrev långa vindlande berättelser som aldrig tog slut, de fick nya skrivböcker av fröken hela tiden. Jag kämpade på med att fylla en sida. Jag skrev stora luftiga bokstäver och på varannan rad.  2. Jag skrev ju även om detta en gång förut: Hur jag  sa...