Paulina Nyman

Jag är så himla glad för er, mina kompisar. Ni har provläst manuset. Ni har sagt:  när jag inte trodde på det själv. Ni har hjälpt mig fira diverse milstolpar. Ni likear det Bonnier Carlsen lägger upp om boken. Ni delar vidare. Ni återpublicerar. Jag tjuvkikar på delningsstatistik i flödet – och ytterst få författare verkar ha såna civila kompisar, ska jag säga. Ni ”hjälper” bokhandlar med exponering. Ni frågar efter boken i affärer som inte fått in den än.  Ni tipsar era vänner. Ni har haft kloka synpunkter på extramaterialet . Ni har köpt boken. Ni har läst den. Ni har messat mig fina ord. Och ni köper fler exemplar för att ge bort. Ni vill komma på bokreleasen. Man ska inte sitta ensam hemma med trasiga knän när man just släppt sin första bok. Det kan jag inte rekommendera. Det är hemskt. Men man ska ha såna kompisar som ni.

Komfortzonen är så långt bort att man behöver rymdteleskop. Det är okej.  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Bonnier Carlsen (@bonniercarlsen)

Tillbaka till klassrum och lärarhandledningar. Det här är knepigt att skriva om, men jag behöver få det ur mig. Jag skrev ganska långt på min privata Instagram. Diskussionen lämpar sig inte för mitt offentliga flöde. Men kanske går det att tänka högt här? Ni är inte så många som läser, men jag tror att det kan vara rätt personer som gör det. Så.  När jag skulle skriva lärarhandledning till Sjung sakta för mig läste jag så klart lärarmaterialet som redan finns publicerat digitalt hos de största förlagen. Jag läste 20 lärarhandledningar som riktar sig mot gymnasiet, från de fyra största förlagen som ger ut litteratur för ungdomar.  Romanerna i sig är till övervägande del TOPPEN.  Men majoriteten av lärarhandledningarna är problematiska. På olika sätt.  1. Nivån är låg.  Svenskkurserna enligt Gy25 har höga krav, i synnerhet för Svenska 2–3 och Litteratur. Det återspeglas inte i majoriteten av handledningarna. Se Skolverkets kurs- och ämnesplaner . TL; DR (fritt ...

Veckan var skakig , det är lite allt möjligt som samverkar.  Tålmodighet är inte min starka sida. Jag måste hela tiden intala mig: Boken har faktiskt bara stått på hyllorna i två veckor, det är ingenting. Men det har börjat plinga till i telefonen. Några har läst och tyckt om! Och förra veckan tömde jag postfacket och tappade allt jag bar på rakt ut på golvet när Vi Läser nr 1 2026 låg därinne, överst i högen.    

Vissa veckor blir det inte så mycket skrivet. Vissa veckor behöver migrän hanteras istället. Det är okej. Den har gett med sig nu. Det mest produktiva jag fick ur mig skriftledes var inbjudan till bokreleasen. Life hack: Om man skriver "Svara snabbt, jag blir så nervös att ingen ska komma annars", då svarar folk snabbt. ❤️ Längst bak i huvudet surrar ett av projekten från i somras. Det från de dammigaste, mörkaste hörnen av min hjärna. Senast jag var där var i oktober. Kul det ska bli att dyka in i det igen! Jag är inte ens sarkastisk. Jag längtar efter solen. Jag älskar minusgrader och snö men jag blir knäpp av det grå. Så desperat var jag att jag gick ut i snöyran – och halkade IGEN. Akuten IGEN, nu med andra knät. Och högerhanden. Vad bra det går med balans och så, 2026.

Nu finns det en lärarhandledning till Sjung sakta för mig ! Och bokcirkelfrågor ! Låt mig teckna en liten bakgrund… Så frågade ett gäng gulliga studenter i slutet av en kurs för många år sedan. Kursen hette alltså Skrivande och språklig variation , och hela premissen var ju att språk varierar, efter syfte, kontext, tid, ålder, plats, kön, klass OCH SÅ VIDARE.  Jag tog mig inte för pannan, jag log och svarade väl nåt om: ”DET BEROR PÅ!” Som ju är ett standardsvar, tillika internskämt i språkrådgivningskretsar.  Det finns inte ETT rätt svar. Det beror verkligen på. Det kan finnas flera delvis korrekta svar. Det finns svar som fungerar bättre och sämre i olika sammanhang. Och ibland finns det bara fel svar, eftersom frågan borde ha ställts på ett helt annat sätt. Men jag minns den där känslan. När jag trodde att det liksom var binärt. När jag inte vågade prata på seminarierna, för att jag var rädd att jag skulle HA FEL. Större delen av mina dagböcker från övre tonåren handlar om det...

Så jag skrev en lärarhandledning, i ett närmast maniskt skov förra helgen. Helvete, vad roligt det var. ”Gör en kort handledning!” stod det i mejlet från projektledaren. Men mitt utkast blev 30 sidor.  Intertextualitet! Symbolik! Perspektiv! Jag kan inte rå för att jag älskar det.  Snabbt som attan fick jag tillbaka lärarhandledningsutkastet, formgivet med blommorna och färgerna från omslaget. Det var väldigt bra för att kunna se texten utifrån. Jag har korrat en del. Inte kortat.  Jag vet att den är ganska avancerad jämfört med många andra ungdomsböckers lärarhandledningar, men jag tycker att det behövs olika nivåer på pedagogiskt stödmaterial såväl som på böcker. Den här passar nog bäst på Svenska 2, Svenska 3 och Litteratur, med relativt läsvana elever på studieförberedande program.  Jag gjorde bokcirkelfrågor också! Det var också roligt.

”Allt känns lugnt faktiskt. Jag har släppt taget. Det var länge sen jag var inne i texten.” Så sa jag.  Och i ganska precis ett år har jag drömt om boken på nätterna med regelbundenhet. Det har varit rosenskimrande drömmar, ska jag säga. Ingen ångest, ingen stress.  Nu är boken släppt. Och det har varit en skakig vecka. Jag kan inte rekommendera att släppa bok som singelhushåll. Man behöver nån hemma som kramar en, som klappar på en, som kan lyssna på ens insnurrade tankar: Läser folk? Vad tycker de? Hur ska det gå för den här lilla boken egentligen? Nån som kan hjälpa en att trassla ut dem.  Man behöver nån som kan säga åt en lite skarpare än vad jag lyckas göra själv, att man INTE ska logga in på den där Författarportalen som Bonnierförlagen ger sina författare access till, där man kan följa sin boks försäljning dag för dag. Eller kanske säga till lite mjukare? Byta ens lösenord åt en kanske? För nu har jag sagt till mig själv å det skarpaste, och det var fan ingen trev...

I dag släpps Sjung sakta för mig !   Jag har sett mitt namn i tryck och i böcker förr, men det här är den första som bara har mitt namn på framsidan.  S amtidigt är det så många som står bakom att den blev vad den är. I kronologisk ordning: Hon som ifrågasatte varför jag inte tog mitt skrivande på allvar, när jag bara ville hälla upp mer bubbel, plaska med fötterna i Årstaviken och helst inte börja tvivla på alla mina livsval.   Anna, Christel, Johanna, Jennie och Caroline som var de första som läste.   En förläggare på ett annat förlag som gav utmärkt manusåterkoppling och bad mig skriva om och skicka in igen. Jag skickade till henne. Och till Bonnier Carlsen. Där fanns Karin Hammarkvist som både läste och mejlade mig med ett engagemang som jag alltid kommer att minnas. Och Ulrika Caperius som kan formulera skarpa synpunkter som på samma gång är uppmuntrande och framåtskjutsande. Amanda Jonsson som gjorde omslaget precis rätt för Noras berättelse. Alla människ...

Man tänker kanske att en halkolycka på Karlbergsvägen och ett svullet blåslaget knä inte påverkar ens skrivande liv så mycket, men det gör det. Man sover dåligt och vaknar sämre. När man sitter gör det ont, när man står gör det mindre ont men ändå ont. Om man halvligger i soffan med benet högt är det mest okej, men allmänt svårjobbat. Man blir på väldigt dåligt humör och kan inte ens lösa det med en rask promenad. SKICKA UPPMUNTRAN. Jag misströstar. I alla fall. I helgen ska jag skriva på. Det ska bli en lärarhandledning till Sjung sakta för mig (Hej GY25), kanske lite bokcirkelfrågor (mer riktat till vuxna). Jag tänker övningar som är mer livsbejakande än EPA (iykyk) och ”hur skulle DU ha gjort om du var Nora?” Postitlappen på boken: 
JÄTTEVIKTIGT!!! skilja mellan textanalys och personlig erfarenhet underlätta att tala i tredje person om texten normalisera oenighet visa att komplexitet inte är farlig Det ska helt enkelt bli övningar i att prata om text utan att blanda in sig själv o...

Ja, musiken.  Den kanske man ska göra några nedslag i.  Det går inte att skriva om Nora utan att låta musiken ta plats i texten. Hon beskriver världen med musikaliska termer: "Dropparna på fönsterrutan går från staccato i piano till subito fortissimo. Hon tittar upp en sekund från sin bok. Plåträcket på balkongen sjunger av smällarna och jag undrar om det haglar."  Det handlar för Nora om intonation – det som är rent och det som känns falskt. Och pauser och tystnad är lika viktiga som klangerna. Och dynamik – ibland är det lågmält, ibland mer intensivt. Och det hon inte säger rakt ut, det är övertonerna i ackorden. Teman återkommer, varieras.   Nora sjunger i kör, hon sjunger hos sångpedagog, hon sjunger med sin bästa vän, hon sjunger i huvudet.  Bland annat. Tänk gärna på det när du läser – vem sjunger för vem, vilka sjunger tillsammans, vem är tyst, vem kräver tystnad av andra? Och vad betyder det? Jag säger inte att jag har svaret, jag säger bar...

Jag tänker på att släppa taget.  Ett tag var texten så nära. Jag kände den under fingertopparna när jag blundade. Jag hörde den i öronen när allt annat var tyst.  Jag bad några läsa. Jag skrev ut den, jag mejlade den. Och mina vänner var omsorgsfulla och känsliga i sina läsningar, men bara att ge texten space släppte in syre i processen. Nu säger skrivfröken: Responsgrupper är det bästa vi har, just därför. Det viktigaste är verkligen att släppa hudkontakten med bokstäverna. Att låta öronen få vila. Näst viktigast är att läsa andras texter och behöva formulera konstruktiva synpunkter utifrån en egen läsning och egna textuella preferenser till någon annan. Först på tredje plats kommer att få höra andras åsikter om den egna texten. För random folks åsikter på nån skrivkurs är ibland verkligen bara random folks åsikter, och absolut inte facit.  Men att få läsningar som är noggranna, omsorgsfulla, intelligenta - det är livets liv med guldsnören om. Då hamnar ens text under hu...

Jag skulle ha ett seminarium i höstas om skrivprocess, akademiskt skrivande, referenshantering – det vanliga jag jobbar med. Men först ville jag kolla av stämningen i rummet, så vi tog ett varv med frågan: Hur har du det med skrivandet i ditt liv? Jag förväntade mig svar som: "Helt okej." "Gillar det inte." "Skriver mest poesi, men är nervös inför tentor och sånt." Men i det här rummet blev det snabbt väldigt personligt, med utförliga och sårbara berättelser. Jag stannade halvvägs runt varvet och deltog själv – allt annat kändes oansvarigt.  Hur har jag det med skrivandet i mitt liv? 1. Jag har redan berättat om att skrivande var erbarmligt tråkigt i nledningsvis. Det var trögt, långsamt. Alla andra tjejer skrev långa vindlande berättelser som aldrig tog slut, de fick nya skrivböcker av fröken hela tiden. Jag kämpade på med att fylla en sida. Jag skrev stora luftiga bokstäver och på varannan rad.  2. Jag skrev ju även om detta en gång förut: Hur jag  sa...