Paulina Nyman

Jojo. Svensk Bokhandels Vårens böcker-event för 130 bibliotekarier, inklusive frukostmacka och kaffe och sen massor av dragningar från förlag och författare. Få ett program instucket i handen med sitt porträtt på, knäpp grej.  ”Hur är det att debutera?” frågade moderatorn. ”Konstigt!” sa jag. Och sen sa jag: ”Det var en konstig fråga.” Förlåt för dissen, men jag kan inte prata om sömnproblem och märkligt humör på scen. Men på bloggen går tydligen bra. 🙃 Och så ville jag hellre prata om boken! Jag har så mycket jag vill få ur mig om Sjung sakta för mig ! Och så lite tid! Mina fem minuter i rampljuset kommer upp på SvB:s webb sen, men här är mitt förberedda pratmanus: VAD SJUNG SAKTA FÖR MIG HANDLAR OM:  Att vara sjutton år och jättejättekär, såklart. Och att älska att sjunga. Den utspelar sig i en kör, där 32 röster samexisterar och samskapar musik – under ledning av en karismatisk person. Den handlar om Nora. Hon är sjutton, ganska olycklig, ärligt talat. Hon känner sig inte ...

Det har varit en otrolig vecka, recensionsmässigt. Teve och tidning! I Borås tidning   behandlas  Sjung sakta för mig  i samma recensionstext som Moa Backe Åstots Det är om dig jag skriver . Bara det är en ära!  Ingressen lyder:  "Är det musiken eller poesin som är kärlekens språk? Bella Stenberg har läst Moa Backe Åstots och Paulina Nymans nya ungdomsböcker, som hittat nya vinklar på välanvända teman." Texten fortsätter:   " Bortsett från själva grundtanken med skolan är det på många vis en rätt märklig plats. Makten är asymmetrisk, kan vara osynlig, ibland omedveten. Allt det där finns med i bakgrunden hos debutanten Paulina Nyman, som placerat intrigen på musikgymnasium i Stockholm, och hos Moa Backe Åstot som utgår från en 'liten plats, liten skola, liten klass'. Båda skildrar den första förälskelsen, med olika sätt att hitta vägar för där orden inte räcker till." Sen kommer en ganska utförlig och fin redogörelse för handlingen, som avslutas med:...

Johanna Stenlund ( Barnens boktips ) sa så fina saker om Sjung sakta för mig på Nyhetsmorgon i TV4 i tisdags, så nu är jag alldeles matt och tyst. 

Jag är så himla glad för er, mina kompisar. Ni har provläst manuset. Ni har sagt:  när jag inte trodde på det själv. Ni har hjälpt mig fira diverse milstolpar. Ni likear det Bonnier Carlsen lägger upp om boken. Ni delar vidare. Ni återpublicerar. Jag tjuvkikar på delningsstatistik i flödet – och ytterst få författare verkar ha såna civila kompisar, ska jag säga. Ni ”hjälper” bokhandlar med exponering. Ni frågar efter boken i affärer som inte fått in den än.  Ni tipsar era vänner. Ni har haft kloka synpunkter på extramaterialet . Ni har köpt boken. Ni har läst den. Ni har messat mig fina ord. Och ni köper fler exemplar för att ge bort. Ni vill komma på bokreleasen. Man ska inte sitta ensam hemma med trasiga knän när man just släppt sin första bok. Det kan jag inte rekommendera. Det är hemskt. Men man ska ha såna kompisar som ni.

Komfortzonen är så långt bort att man behöver rymdteleskop. Det är okej.  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Bonnier Carlsen (@bonniercarlsen)

Tillbaka till klassrum och lärarhandledningar. Det här är knepigt att skriva om, men jag behöver få det ur mig. Jag skrev ganska långt på min privata Instagram. Diskussionen lämpar sig inte för mitt offentliga flöde. Men kanske går det att tänka högt här? Ni är inte så många som läser, men jag tror att det kan vara rätt personer som gör det. Så.  När jag skulle skriva lärarhandledning till Sjung sakta för mig läste jag så klart lärarmaterialet som redan finns publicerat digitalt hos de största förlagen. Jag läste 20 lärarhandledningar som riktar sig mot gymnasiet, från de fyra största förlagen som ger ut litteratur för ungdomar.  Romanerna i sig är till övervägande del TOPPEN.  Men majoriteten av lärarhandledningarna är problematiska. På olika sätt.  1. Nivån är låg.  Svenskkurserna enligt Gy25 har höga krav, i synnerhet för Svenska 2–3 och Litteratur. Det återspeglas inte i majoriteten av handledningarna. Se Skolverkets kurs- och ämnesplaner . TL; DR (fritt ...

Veckan var skakig , det är lite allt möjligt som samverkar.  Tålmodighet är inte min starka sida. Jag måste hela tiden intala mig: Boken har faktiskt bara stått på hyllorna i två veckor, det är ingenting. Men det har börjat plinga till i telefonen. Några har läst och tyckt om! Och förra veckan tömde jag postfacket och tappade allt jag bar på rakt ut på golvet när Vi Läser nr 1 2026 låg därinne, överst i högen.