Paulina Nyman

Jojo. Svensk Bokhandels Vårens böcker-event för 130 bibliotekarier, inklusive frukostmacka och kaffe och sen massor av dragningar från förlag och författare. Få ett program instucket i handen med sitt porträtt på, knäpp grej.  ”Hur är det att debutera?” frågade moderatorn. ”Konstigt!” sa jag. Och sen sa jag: ”Det var en konstig fråga.” Förlåt för dissen, men jag kan inte prata om sömnproblem och märkligt humör på scen. Men på bloggen går tydligen bra. 🙃 Och så ville jag hellre prata om boken! Jag har så mycket jag vill få ur mig om Sjung sakta för mig ! Och så lite tid! Mina fem minuter i rampljuset kommer upp på SvB:s webb sen, men här är mitt förberedda pratmanus: VAD SJUNG SAKTA FÖR MIG HANDLAR OM:  Att vara sjutton år och jättejättekär, såklart. Och att älska att sjunga. Den utspelar sig i en kör, där 32 röster samexisterar och samskapar musik – under ledning av en karismatisk person. Den handlar om Nora. Hon är sjutton, ganska olycklig, ärligt talat. Hon känner sig inte ...

Det har varit en otrolig vecka, recensionsmässigt. Teve och tidning! I Borås tidning   behandlas  Sjung sakta för mig  i samma recensionstext som Moa Backe Åstots Det är om dig jag skriver . Bara det är en ära!  Ingressen lyder:  "Är det musiken eller poesin som är kärlekens språk? Bella Stenberg har läst Moa Backe Åstots och Paulina Nymans nya ungdomsböcker, som hittat nya vinklar på välanvända teman." Texten fortsätter:   " Bortsett från själva grundtanken med skolan är det på många vis en rätt märklig plats. Makten är asymmetrisk, kan vara osynlig, ibland omedveten. Allt det där finns med i bakgrunden hos debutanten Paulina Nyman, som placerat intrigen på musikgymnasium i Stockholm, och hos Moa Backe Åstot som utgår från en 'liten plats, liten skola, liten klass'. Båda skildrar den första förälskelsen, med olika sätt att hitta vägar för där orden inte räcker till." Sen kommer en ganska utförlig och fin redogörelse för handlingen, som avslutas med:...

Johanna Stenlund ( Barnens boktips ) sa så fina saker om Sjung sakta för mig på Nyhetsmorgon i TV4 i tisdags, så nu är jag alldeles matt och tyst. 

Komfortzonen är så långt bort att man behöver rymdteleskop. Det är okej.  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Bonnier Carlsen (@bonniercarlsen)

Nu finns det en lärarhandledning till Sjung sakta för mig ! Och bokcirkelfrågor ! Låt mig teckna en liten bakgrund… Så frågade ett gäng gulliga studenter i slutet av en kurs för många år sedan. Kursen hette alltså Skrivande och språklig variation , och hela premissen var ju att språk varierar, efter syfte, kontext, tid, ålder, plats, kön, klass OCH SÅ VIDARE.  Jag tog mig inte för pannan, jag log och svarade väl nåt om: ”DET BEROR PÅ!” Som ju är ett standardsvar, tillika internskämt i språkrådgivningskretsar.  Det finns inte ETT rätt svar. Det beror verkligen på. Det kan finnas flera delvis korrekta svar. Det finns svar som fungerar bättre och sämre i olika sammanhang. Och ibland finns det bara fel svar, eftersom frågan borde ha ställts på ett helt annat sätt. Men jag minns den där känslan. När jag trodde att det liksom var binärt. När jag inte vågade prata på seminarierna, för att jag var rädd att jag skulle HA FEL. Större delen av mina dagböcker från övre tonåren handlar om det...

Så jag skrev en lärarhandledning, i ett närmast maniskt skov förra helgen. Helvete, vad roligt det var. ”Gör en kort handledning!” stod det i mejlet från projektledaren. Men mitt utkast blev 30 sidor.  Intertextualitet! Symbolik! Perspektiv! Jag kan inte rå för att jag älskar det.  Snabbt som attan fick jag tillbaka lärarhandledningsutkastet, formgivet med blommorna och färgerna från omslaget. Det var väldigt bra för att kunna se texten utifrån. Jag har korrat en del. Inte kortat.  Jag vet att den är ganska avancerad jämfört med många andra ungdomsböckers lärarhandledningar, men jag tycker att det behövs olika nivåer på pedagogiskt stödmaterial såväl som på böcker. Den här passar nog bäst på Svenska 2, Svenska 3 och Litteratur, med relativt läsvana elever på studieförberedande program.  Jag gjorde bokcirkelfrågor också! Det var också roligt.

I dag släpps Sjung sakta för mig !   Jag har sett mitt namn i tryck och i böcker förr, men det här är den första som bara har mitt namn på framsidan.  S amtidigt är det så många som står bakom att den blev vad den är. I kronologisk ordning: Hon som ifrågasatte varför jag inte tog mitt skrivande på allvar, när jag bara ville hälla upp mer bubbel, plaska med fötterna i Årstaviken och helst inte börja tvivla på alla mina livsval.   Anna, Christel, Johanna, Jennie och Caroline som var de första som läste.   En förläggare på ett annat förlag som gav utmärkt manusåterkoppling och bad mig skriva om och skicka in igen. Jag skickade till henne. Och till Bonnier Carlsen. Där fanns Karin Hammarkvist som både läste och mejlade mig med ett engagemang som jag alltid kommer att minnas. Och Ulrika Caperius som kan formulera skarpa synpunkter som på samma gång är uppmuntrande och framåtskjutsande. Amanda Jonsson som gjorde omslaget precis rätt för Noras berättelse. Alla människ...

Ja, musiken.  Den kanske man ska göra några nedslag i.  Det går inte att skriva om Nora utan att låta musiken ta plats i texten. Hon beskriver världen med musikaliska termer: "Dropparna på fönsterrutan går från staccato i piano till subito fortissimo. Hon tittar upp en sekund från sin bok. Plåträcket på balkongen sjunger av smällarna och jag undrar om det haglar."  Det handlar för Nora om intonation – det som är rent och det som känns falskt. Och pauser och tystnad är lika viktiga som klangerna. Och dynamik – ibland är det lågmält, ibland mer intensivt. Och det hon inte säger rakt ut, det är övertonerna i ackorden. Teman återkommer, varieras.   Nora sjunger i kör, hon sjunger hos sångpedagog, hon sjunger med sin bästa vän, hon sjunger i huvudet.  Bland annat. Tänk gärna på det när du läser – vem sjunger för vem, vilka sjunger tillsammans, vem är tyst, vem kräver tystnad av andra? Och vad betyder det? Jag säger inte att jag har svaret, jag säger bar...

Jag har klippt mig idag. Det behövdes. ”Jag har tappat så mycket hår sen sist!” sa jag till min frisör Nina. Hon försökte hjälpa mig att felsöka. ”Om du stressade mycket för tre månader sen så märks det nu”, sa hon. ”Kan det vara det?” Jag som haft Livets År™ tyckte så här på årets näst sista dag att jag inte förknippar året med stress direkt. Roligt och pirrigt och fint, ja. Stress, nej. Men tre månader sedan. Det var ungefär i september. Vad hände då? Jo, jag var svinupprörd. Jag läste bok efter bok om snubbar som beter sig som as och tjejer som inte är helt oasiga heller, men som trånar, lämnar, går tillbaka, och fastnar i destruktiva cirklar med dessa snubbar. Jag läste om komplicerade heterorelationer i YA-romaner. Om identitetskriser, om att hitta sin grupp, om att söka efter sig själv och sin riktning. Och parallellt – som en märklig kontrapunkt – läste jag också många ungdoms- och barnböcker (inte alla b&u-böcker!) där HBTQIA+ fungerade som selling point, och där tematiken ...

Fem dagar före julafton kom lådan med mina 40 friex. Sjung sakta för mig finns! Den är jättefin! Jag smygkollar Libris och ser att fler och fler folkbibliotek beställer den och registrerar den. Boden! Hallstahammar! Öckerö! Åland! Ystad! Jag har haft en vuxenvecka, och om en liten stund kommer barnen. Det är min jul i år. Jag har ägnat helgen åt att slå in Sjung sakta för mig i grönt papper och röda snören, och kört runt i stan för att leverera den till dem som läste berättelsen först. Christel, Johanna, Jennie, Caroline. ❤️ Och Anna, men hon får den i brevlådan pga jag hinner inte till Västerbotten och tillbaka på en dag. Jag har spelat julmusik på bilstereon och känt ... julefrid. För första gången på ... ja, ett decennium.  För de senaste tio åren har jag pga anledningar utom min kontroll utvecklat en grinchpersonlighet runt jul. Vid första advent lägger sig inte snön utan trycket över bröstet och sen är det bara att stå ut, tills den årliga julbastun med vänner den 27 decemb...

"Varför skrev du en ungdomsbok?" var en fråga på bokfrukosten . Det finns repliker som liksom hänger i luften efter en sån fråga: För att man vill ta hand om sitt eget inre barn. För att skildra En Viktig Tid I Livet. För att frälsa världen med berättelser, och helst lösa läskrisen i samma veva. Och för att visa ungdomar att ...  Jag hade trots allt fått frågan på förhand, och jag hade tänkt .  För det första tänker jag att det främst är skolans och samhällets uppdrag att lösa läskrisen , inte författares eller konstnärers. Så här: läskunnigheten har inte gått ned för att böckerna blivit sämre. De som fattar de reella ekonomiska besluten måste inse att läskunnighet kostar. Och att demokratin är värd det.  Sen tycker jag inte om att se ungdomar som en homogen målgrupp att nå , eller som en helt apart folkgrupp. Genom att ta avstånd från det tar jag väl i och för sig hand om mitt inre barn. Jag kände mig alltid lite felkalibrerad gentemot ungdomsdiskursen. ...

Nu har jag klappat på första exet av lilla boken i ett par dagar. Den luktar ny, omslaget är matt men titeln glansig, sidorna är prassliga. Amanda Jonsson s handskrivna typografi på baksidan ... ! <3 Nej, en bok är verkligen ingen bebis men en likhet ser jag. När min son föddes skrev jag så här i bloggen jag hade ihop med två andra: 
 ”Jag trodde att jag skulle vara mer förundrad som nybliven mamma, men han är så självklar i vår familj. Det var honom vi väntade på, det var han som skulle ligga i den röda vagnen.” Samma med boken. Jag fick den överlämnad inslagen i rosa silkespapper och glitter i receptionen på Sveavägen. ”Du ser ändå samlad ut?” sa förläggar-Ulrika. Ja, det var ju så den skulle bli? Så den skulle se ut? Den är så fin och den är redo för världen.  Det första boken fick göra var att följa med på två luciatåg. Det tycker jag var fint och passande för den.  Samlad person?

Sjung sakta för mig utspelar sig i Stockholm. Jag tycker så mycket OM den här stan och jag TYCKER så mycket om den här stan. Nån gång vill jag skriva om att växa upp precis på den skarpa gränsen mellan Stockholms postnummer med vitt skilda socioekonomiska verkligheter (vi kan ta 127 och 129, bara som ett litet exempel), nån gång vill jag skriva om hur det känns att växa upp på en plats som inte räknas i en stad som i allra högsta grad räknar med sig själv. Jämt tänker jag på geografi, demografi, ekonomi,  men allt går inte att få in i en roman. Bara litelitegrann av det kom med i Sjung sakta för mig . Att Nora åker pendeltåg till skolan, längs med Västerhaningelinjen, till exempel. Vissa platser har jag skrivit ut: Odenplan. Älvsjö. Nynäsvägen. De viktigaste: inte. Detta har diskuterats. Ett par varv. Om man är en sthlmsläsare så tror jag att man vill känna sig smart och fatta var vi är på för skola? Eller? Jag svarade att jag själv inte är så inne på extremt fast geografi när jag ...

Att beskriva min egen skrivprocess är long overdue. Jag utlovade ett sånt inlägg i september, och nu är det väl dags.  Var skriver du? Lite varstans pga mobilanteckningsappen. Men främst hemma, vid mitt matbord. På min dator.  Och så skriver jag ut jättemycket och bär med mig papper överallt.  Och med jämna mellanrum lyssnar jag på hela texten. Word har en helt okej talsyntes. Jag trycker igång uppspelning på mobilappen, tar på hörlurarna och går ut. Och tvärstannar så fort det låter märkligt och antecknar i mobilappen. Jag går inte längs med bilvägar av denna anledning.  Hur hinner du? Barnen är hos mig varannan vecka. Nåt ska jag väl fylla min övriga tid med. Hur länge har du skrivit? Menar du i allmänhet? Under protest sen jag var sju . Med glädje sen jag var femton . Som jobb sen jag var 25 . På litterärt allvar sen jag var 40 . Och just den här berättelsen, Sjung sakta för mig ? Inte så länge, men det tog tid ändå. Hösten 2022 skrev jag intensivt i ungefär tre...

Jag skrev det en sömnlös juninatt pga fick feeling. Redaktören var nöjd, ville inte peta, sa hon. Läs på  Svensk Bokhandel.se .  Så nu har jag alltså, utöver att prata om "ointresse för det heterosexuella parningsspelet" på förlagsbokfrukost , skrivit om mina misslyckade tinderdejter i offentliga sammanhang.  Vem är jag ens. Kämpa självbilden och integriteten.  Lägger en snyggbild från pressbilderna här för att kompensera, på den ser jag balanserad ut.  Foto: Stefan Tell. 

Agnes och Nora sonderar terrängen mellan sig med böcker och filmer och musik. Det man inte kan säga rakt ut går ju att antyda med ett litet kulturtips. Har du läst den här? Jaså, det hade du, och glimten i dina ögon säger mig att du nog såg samma saker i den som jag.  Utdrag ur Sjung sakta för mig:  Vid Sergels torg berättar [Agnes] att hon läser om Call me by your name för fjärde gången. – Och hela tiden känner jag: ”Herregud, vem snodde min dagbok!?” Jag kan läsa ett par sidor, sen slår jag ihop den. Sen måste jag läsa igen. Plågsam igenkänning är det. Har du läst den? Men Nora har inte läst Call me by your name . Hon borde.  Först såg jag filmen, och den är ju söt. Ganska kysk, i synnerhet när det kommer till Elios och Olivers kärleks mer fysiska uttryck. ”Alltså, du måste läsa boken”, sa min vän C. Boken golvade mig.  Jag skrev så här i ett mejl till C: Jag kunde läsa max 10 sidor i taget, sedan var igenkänningen för plågsam. Jag slog ihop boken, la undan den, ...

Bonnier Carlsen bjöd in till bokfrukost och jag fick berätta om Sjung sakta för mig . Jag fick prata dörrar och körsång och mikroförhandlingar av klassrumsmakt och sånt som jag gillar och redan formulerat här. Men jag hade nog velat säga lite mer om själva bokprocessen. Så det gör jag här.  Lätt nervös person till höger, proffs till vänster Frågan jag fick var ungefär: Vilka överraskningar mötte du på vägen i bokprocessen, du som jobbar med att handleda studenters skrivprocesser? Främst: hur roligt det var? Hur uppslukande? Jag fick hålla i mig själv – lutar jag mig längre in kanske jag ramlar i och aldrig kommer upp? Jag måste ju ändå sköta mitt jobb, jag måste se till att barnen är hela och rena och mätta och har gjort sina läxor. Det var ... överraskande.  För det andra, kanske mer omtumlande än överraskande: att det faktiskt var en existentiell erfarenhet att arbeta så här nära textproffs. Det har varit ganska likt mina sånglektioner, och ja, Noras sånglektioner. Stå kv...

 På ett år och en dag kan man alltså hinna med första mejlet från förlaget och en recension från BTJ. Det känns ungefär på samma sätt. ❤️  ”Det starka inre känslolivet är närmast poetiskt och intima stunder lägger sig som varm bomull runt hjärtat.” ”Känslostormarna och de fina formuleringarna […] skapar närhet och intimitet i kärnan av hur det är att vara tonåring idag.” BTJ-häftet nr 24, 2025. Lektör: Sofie Andersson.

Hon heter Nora. Hennes pappa älskar Ibsen. Han ville att lillasystern skulle heta Hedda, men hon fick namnet Thea. Nora har läst Ett dockhem i skolan och blir trött när hon retsamt kallas för en liten ekorre. Hon smäller i en och annan dörr – men inte som dramatisk, politisk slutpunkt. Ibsens Nora lämnar sitt hem, men min Nora vill hitta hem. Dörrar är i rörelse hela tiden i Sjung sakta för mi g. De öppnas, stängs, fångas, gnisslar, står på glänt, låses. De är konkreta hinder och öppningar, men också metaforer.  Därför är dörren på bokomslaget viktig. Jag hoppas att någon läser boken och funderar på just dörrarna – på vem som går ut eller in, vem som väntar bakom, vem som släpper in. Vad som hörs genom en stängd dörr. Och hur dörrarna låter. För en dörr vräker man inte upp en gång och sen är det klart. När Agnes (!) och Elin slog upp toadörren 1998 var det en katharsis av Guds nåde, men ärligt talat rätt  orealistiskt .  Amanda Jonsson har gjort omslaget. <3 Det är ...

Tio veckor kvar till boksläpp. Tio nedslag, tänkte jag – små reflektioner längs vägen mellan manus och bok. Det här är den första: om början och slut. Jag fick en idé från en text av  Ulf Olsson i Expressen :  ”Den litterära rörelsen Oulipo utarbetade en metod kallad ’huvud till svans’ (’tête à queue’): för att sammanfatta en dikt tar man helt enkelt den första och den sista meningen, början och slutet. Hedlund menar att metoden också passar för romaner, och han väljer då böcker av vad han kallar typen ’kriminell underhållningsroman’, och då ’får den speciella och ofta intressanta resultat’.” Han raljerar lite över tjocka böcker som han inte tycker handlar om nåt.  Sjung sakta för mig  är inte tjock, och inte heller en kriminell underhållningsroman (och det är inte  Artens överlevnad  heller!!!), men vi testar ”tête à queue”-metoden ändå. Första och sista meningen: Notbladet på pianot fladdrar i draget från balkongdörren. Jag börjar gå, men vänder mig om oc...