Recension i Borås Tidning

-

Det har varit en otrolig vecka, recensionsmässigt. Teve och tidning!

I Borås tidning behandlas Sjung sakta för mig i samma recensionstext som Moa Backe Åstots Det är om dig jag skriver. Bara det är en ära! 

Ingressen lyder: 

"Är det musiken eller poesin som är kärlekens språk? Bella Stenberg har läst Moa Backe Åstots och Paulina Nymans nya ungdomsböcker, som hittat nya vinklar på välanvända teman."

Texten fortsätter: 

"Bortsett från själva grundtanken med skolan är det på många vis en rätt märklig plats. Makten är asymmetrisk, kan vara osynlig, ibland omedveten. Allt det där finns med i bakgrunden hos debutanten Paulina Nyman, som placerat intrigen på musikgymnasium i Stockholm, och hos Moa Backe Åstot som utgår från en 'liten plats, liten skola, liten klass'. Båda skildrar den första förälskelsen, med olika sätt att hitta vägar för där orden inte räcker till."

Sen kommer en ganska utförlig och fin redogörelse för handlingen, som avslutas med: 

"Kärleken till musiken genomsyrar sidorna". 

Sist uttrycker recensenten i och för sig viss besvikelse över att hon inte hade kännedom om verkslistan och Spotifyspellistan under läsningen. Det kan jag på ett sätt beklaga, på ett sätt inte. Boken är inte ett multimodalt verk ...? Recensenten efterfrågar även "artisterna" i verkslistan, men där vill jag faktiskt protestera. Vem är ens artisten när det gäller Kung liljekonvalje? Förklädd gud? Shall I compare thee…? Körsång handlar inte om att vara en coverensemble.

OAVSETT! En fin recension, jag är väldigt glad för den noggranna, reflekterande läsningen. Fyra fina stjärnor får boken. 



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Fältanteckningar från mellanrummet

-
Bild
Bokmässan! Min första! Det var kul. Jag blev uppgraderad till ett åttabäddsrum med loft (!), solen sken hela tiden, och kosmisk rättvisa rådde på mässgolvet – jag råkade träffa exakt rätt personer i precis rätt ögonblick. Det kändes som att förr och nu kolliderade – och nu och sen också, för den delen. För det är märkligt – Sjung sakta för mig är färdigskriven, den går att bevaka på Adlibris , men den existerar absolut inte i sinnevärlden. Den ska inte göra det på 108 dagar än (men vem räknar). Så på mässan smög jag mest runt, småpratade med bekanta, tjuvlyssnade på okända och tog plats långt bak runt scener i mässhallen och seminariesalar. Jag satt där och fick hög puls ibland, behöver jag tillstå. Det är i skavet det händer intressanta saker. När man NÄSTAN är en del av ett sammanhang men inte riktigt. En tå i havet, en fot, ett ben. Jag känner exakt var vattenlinjen går. Likadant var det för sju år sedan när jag började jobba på Konstfack. Plötsligt gällde inte mina gamla sanningar...
Läs »

Kan vi prata skrivprocess?

-
Bild
Så här års pratar jag skrivprocess med studenter i många olika rum och konstellationer. Jag älskar att fundera över skrivandets mysterier tillsammans med dem, att diskutera med andra som skriver, att pröva tankar genom att skriva om skrivande. Det var en avgörande vändpunkt  för mig när Flower & Hayes (1981) sattes i mina händer i sal D389 i Södra husen någon gång under tidigt 2000-tal. Att skriva var tydligen inte den trötta checklistan – planera, disponera, skriva, korrekturläsa, lämna in – som skolan länge försökt få mig att tro. (Jag ska skriva mer om det en annan dag.) Skrivande är rekursiva processer. Vilken grej, va? Cognitive Process Model of the Writing Processes (Flower & Hayes, 1981) På Bokmässan ställde jag mig vid Skrivascenen och tänkte att det skulle hända grejer där. Jag lyssnade, tjuvlyssnade, bläddrade. Och suckade i smyg. Så många pratade om skrivande på exakt samma sätt. Det är ett särskilt textlingo som har fått fäste bland folk som skriver och vill skr...
Läs »

Barnet som hatade skrivböcker

-
Bild
I förra veckan hade mitt barn utvecklingssamtal och det hade fyllts i en enkät med glada, ledsna och nollställda gubbar efter olika påståenden. Jag har också fyllt i såna utvärderingar. Jag hittade till och med en från lågstadiet under något flyttrensande för ett par år sedan. Allt var 😃 – utom att skriva och att ha rast pga undermålig kompissituation = ☹️ Jag var alltså inte ett barn som älskade att skriva. Tvärtom. Jag minns alla skrivböcker och hur de sög livslusten ur mig. Jag ville sjunga. Jag vill gärna nämna det för att kontrastera mot det klassiska författarnarrativet: "Jag har skrivit sedan jag kunde hålla en penna, jag har alltid fantiserat ihop historier och drömt om att bli författare sen jag var liten." Det behöver inte vara så. Skrivandet kan vara trögt och jobbigt, åtminstone tills man inser vad man ska ha det till. I mitt fall: För att försöka förstå mig på människorna.  
Läs »