Tidig morgon på Tranströmerbiblioteket

Jojo. Svensk Bokhandels Vårens böcker-event för 130 bibliotekarier, inklusive frukostmacka och kaffe och sen massor av dragningar från förlag och författare. Få ett program instucket i handen med sitt porträtt på, knäpp grej. 

”Hur är det att debutera?” frågade moderatorn.
”Konstigt!” sa jag. Och sen sa jag: ”Det var en konstig fråga.”
Förlåt för dissen, men jag kan inte prata om sömnproblem och märkligt humör på scen. Men på bloggen går tydligen bra. 🙃

Och så ville jag hellre prata om boken! Jag har så mycket jag vill få ur mig om Sjung sakta för mig! Och så lite tid! Mina fem minuter i rampljuset kommer upp på SvB:s webb sen, men här är mitt förberedda pratmanus:

VAD SJUNG SAKTA FÖR MIG HANDLAR OM: Att vara sjutton år och jättejättekär, såklart. Och att älska att sjunga. Den utspelar sig i en kör, där 32 röster samexisterar och samskapar musik – under ledning av en karismatisk person.

Den handlar om Nora. Hon är sjutton, ganska olycklig, ärligt talat. Hon känner sig inte hemma någonstans. Det enda stället hon vill vara på är i körsalen. Där finns hennes musiklärare Agnes, som hon blir djupt förälskad i.

Den handlar om hur gränser passeras i små, nästan omärkliga steg. Nora är ansvarstagande, skötsam, begåvad, lågmäld. Hon färgar inte håret blått, bråkar inte, missköter inte skolan. Alla vuxna tänker: det där löser sig nog. Hon är ett barn som har för många vuxna omkring sig som tror att hon klarar sig själv. Och den handlar om att leda och att bli ledd. Om att följa eller avvika från ett manus, från en förutbestämd väg.

VARFÖR JAG VILLE SKRIVA DEN: För att jag inte har läst så mycket om körsång, trots att det är en av våra största fritidssysselsättningar. Hundratusentals människor sjunger i kör varje vecka. Det är det bästa jag vet.

Att sjunga i kör är hierarkiskt, kroppsligt, kollektivt. Man tränas i att lyssna, i att justera sig efter någon annan. Inte sjunga för högt – men fortfarande höras. Oxytocinet flödar. Samtidigt ska man följa någon annans musikaliska vision. Göra som den säger.

Jag ville skriva om en ung person som inte upptäcker musik, inte konsumerar musik, inte tävlar i musik. Utan en som lever i musik, som tänker och känner genom ljud. Nora tänker i klang. Därför är texten skriven för att läsas högt. För att kännas. Med upprepningar, pauser och laddning.

VAD MER JAG VILLE: Jag ville också positionera mig mot klyschan att “det spelar ingen roll vem man blir kär i”. Det gör det. Byt ut Agnes mot Anders, och jag tror att du läser det som händer Nora helt annorlunda. Noras kompisar ser inte riktigt vad som pågår – samtidigt som de är hyperuppmärksamma på en annan tjej som retas med den manliga läraren. Synlighet och osynlighet fungerar olika beroende på könskodning. Nora saknar färdiga scripts för det hon är med om. Hon är upptagen av att positionera sig mot det förväntade heteromanuset för tonårstjejer, och tror därför kanske att hon är unik. 

Normkritik skyddar inte automatiskt mot makt.

Och bristen på färdiga script gör gränser både friare och farligare.

Det märks också i läsarreaktionerna. Vissa läser en fin kärlekshistoria. Andra tycker att det är plågsam läsning. Skillnaden ligger nog i erfarenheter av synlighet, diffusa gränser, outtalade känslor och asymmetrisk makt.

VILKA LÄSARE JAG ÖNSKAR MIG: Tålmodiga. Känsliga. Läsare som klarar att saker inte knyts ihop helt, att ansvar inte fördelas rättvist. Sjung sakta för mig är skriven för dem som inte känner igen sig i gapighet. För dem som gör allt rätt – och ändå hamnar fel.

Jag ville gå helt in i Noras huvud. Det gör att andras perspektiv och överblick får begränsat utrymme. Mycket behöver läsaren själv lägga till. Till viss del är Nora en opålitlig berättare. Hon är sjutton år och förälskad, med små cirklar och begränsad erfarenhet. Hon saknar språk och perspektiv för det hon befinner sig i.

Boken handlar inte om vuxnas likgiltighet. Nora har många vuxna omkring sig som bryr sig om henne. Men den handlar om hur vuxnas språk och system inte alltid räcker till.