Paulina Nyman

Jag är så himla glad för er, mina kompisar. Ni har provläst manuset. Ni har sagt:  när jag inte trodde på det själv. Ni har hjälpt mig fira diverse milstolpar. Ni likear det Bonnier Carlsen lägger upp om boken. Ni delar vidare. Ni återpublicerar. Jag tjuvkikar på delningsstatistik i flödet – och ytterst få författare verkar ha såna civila kompisar, ska jag säga. Ni ”hjälper” bokhandlar med exponering. Ni frågar efter boken i affärer som inte fått in den än.  Ni tipsar era vänner. Ni har haft kloka synpunkter på extramaterialet . Ni har köpt boken. Ni har läst den. Ni har messat mig fina ord. Och ni köper fler exemplar för att ge bort. Ni vill komma på bokreleasen. Man ska inte sitta ensam hemma med trasiga knän när man just släppt sin första bok. Det kan jag inte rekommendera. Det är hemskt. Men man ska ha såna kompisar som ni.

Komfortzonen är så långt bort att man behöver rymdteleskop. Det är okej.  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Bonnier Carlsen (@bonniercarlsen)

Tillbaka till klassrum och lärarhandledningar. Det här är knepigt att skriva om, men jag behöver få det ur mig. Jag skrev ganska långt på min privata Instagram. Diskussionen lämpar sig inte för mitt offentliga flöde. Men kanske går det att tänka högt här? Ni är inte så många som läser, men jag tror att det kan vara rätt personer som gör det. Så.  När jag skulle skriva lärarhandledning till Sjung sakta för mig läste jag så klart lärarmaterialet som redan finns publicerat digitalt hos de största förlagen. Jag läste 20 lärarhandledningar som riktar sig mot gymnasiet, från de fyra största förlagen som ger ut litteratur för ungdomar.  Romanerna i sig är till övervägande del TOPPEN.  Men majoriteten av lärarhandledningarna är problematiska. På olika sätt.  1. Nivån är låg.  Svenskkurserna enligt Gy25 har höga krav, i synnerhet för Svenska 2–3 och Litteratur. Det återspeglas inte i majoriteten av handledningarna. Se Skolverkets kurs- och ämnesplaner . TL; DR (fritt ...

Veckan var skakig , det är lite allt möjligt som samverkar.  Tålmodighet är inte min starka sida. Jag måste hela tiden intala mig: Boken har faktiskt bara stått på hyllorna i två veckor, det är ingenting. Men det har börjat plinga till i telefonen. Några har läst och tyckt om! Och förra veckan tömde jag postfacket och tappade allt jag bar på rakt ut på golvet när Vi Läser nr 1 2026 låg därinne, överst i högen.    

Vissa veckor blir det inte så mycket skrivet. Vissa veckor behöver migrän hanteras istället. Det är okej. Den har gett med sig nu. Det mest produktiva jag fick ur mig skriftledes var inbjudan till bokreleasen. Life hack: Om man skriver "Svara snabbt, jag blir så nervös att ingen ska komma annars", då svarar folk snabbt. ❤️ Längst bak i huvudet surrar ett av projekten från i somras. Det från de dammigaste, mörkaste hörnen av min hjärna. Senast jag var där var i oktober. Kul det ska bli att dyka in i det igen! Jag är inte ens sarkastisk. Jag längtar efter solen. Jag älskar minusgrader och snö men jag blir knäpp av det grå. Så desperat var jag att jag gick ut i snöyran – och halkade IGEN. Akuten IGEN, nu med andra knät. Och högerhanden. Vad bra det går med balans och så, 2026.

Nu finns det en lärarhandledning till Sjung sakta för mig ! Och bokcirkelfrågor ! Låt mig teckna en liten bakgrund… Så frågade ett gäng gulliga studenter i slutet av en kurs för många år sedan. Kursen hette alltså Skrivande och språklig variation , och hela premissen var ju att språk varierar, efter syfte, kontext, tid, ålder, plats, kön, klass OCH SÅ VIDARE.  Jag tog mig inte för pannan, jag log och svarade väl nåt om: ”DET BEROR PÅ!” Som ju är ett standardsvar, tillika internskämt i språkrådgivningskretsar.  Det finns inte ETT rätt svar. Det beror verkligen på. Det kan finnas flera delvis korrekta svar. Det finns svar som fungerar bättre och sämre i olika sammanhang. Och ibland finns det bara fel svar, eftersom frågan borde ha ställts på ett helt annat sätt. Men jag minns den där känslan. När jag trodde att det liksom var binärt. När jag inte vågade prata på seminarierna, för att jag var rädd att jag skulle HA FEL. Större delen av mina dagböcker från övre tonåren handlar om det...

Så jag skrev en lärarhandledning, i ett närmast maniskt skov förra helgen. Helvete, vad roligt det var. ”Gör en kort handledning!” stod det i mejlet från projektledaren. Men mitt utkast blev 30 sidor.  Intertextualitet! Symbolik! Perspektiv! Jag kan inte rå för att jag älskar det.  Snabbt som attan fick jag tillbaka lärarhandledningsutkastet, formgivet med blommorna och färgerna från omslaget. Det var väldigt bra för att kunna se texten utifrån. Jag har korrat en del. Inte kortat.  Jag vet att den är ganska avancerad jämfört med många andra ungdomsböckers lärarhandledningar, men jag tycker att det behövs olika nivåer på pedagogiskt stödmaterial såväl som på böcker. Den här passar nog bäst på Svenska 2, Svenska 3 och Litteratur, med relativt läsvana elever på studieförberedande program.  Jag gjorde bokcirkelfrågor också! Det var också roligt.