Paulina Nyman

Jojo. Svensk Bokhandels Vårens böcker-event för 130 bibliotekarier, inklusive frukostmacka och kaffe och sen massor av dragningar från förlag och författare. Få ett program instucket i handen med sitt porträtt på, knäpp grej.  ”Hur är det att debutera?” frågade moderatorn. ”Konstigt!” sa jag. Och sen sa jag: ”Det var en konstig fråga.” Förlåt för dissen, men jag kan inte prata om sömnproblem och märkligt humör på scen. Men på bloggen går tydligen bra. 🙃 Och så ville jag hellre prata om boken! Jag har så mycket jag vill få ur mig om Sjung sakta för mig ! Och så lite tid! Mina fem minuter i rampljuset kommer upp på SvB:s webb sen, men här är mitt förberedda pratmanus: VAD SJUNG SAKTA FÖR MIG HANDLAR OM:  Att vara sjutton år och jättejättekär, såklart. Och att älska att sjunga. Den utspelar sig i en kör, där 32 röster samexisterar och samskapar musik – under ledning av en karismatisk person. Den handlar om Nora. Hon är sjutton, ganska olycklig, ärligt talat. Hon känner sig inte ...

Det har varit en otrolig vecka, recensionsmässigt. Teve och tidning! I Borås tidning   behandlas  Sjung sakta för mig  i samma recensionstext som Moa Backe Åstots Det är om dig jag skriver . Bara det är en ära!  Ingressen lyder:  "Är det musiken eller poesin som är kärlekens språk? Bella Stenberg har läst Moa Backe Åstots och Paulina Nymans nya ungdomsböcker, som hittat nya vinklar på välanvända teman." Texten fortsätter:   " Bortsett från själva grundtanken med skolan är det på många vis en rätt märklig plats. Makten är asymmetrisk, kan vara osynlig, ibland omedveten. Allt det där finns med i bakgrunden hos debutanten Paulina Nyman, som placerat intrigen på musikgymnasium i Stockholm, och hos Moa Backe Åstot som utgår från en 'liten plats, liten skola, liten klass'. Båda skildrar den första förälskelsen, med olika sätt att hitta vägar för där orden inte räcker till." Sen kommer en ganska utförlig och fin redogörelse för handlingen, som avslutas med:...

Johanna Stenlund ( Barnens boktips ) sa så fina saker om Sjung sakta för mig på Nyhetsmorgon i TV4 i tisdags, så nu är jag alldeles matt och tyst. 

Jag är så himla glad för er, mina kompisar. Ni har provläst manuset. Ni har sagt:  när jag inte trodde på det själv. Ni har hjälpt mig fira diverse milstolpar. Ni likear det Bonnier Carlsen lägger upp om boken. Ni delar vidare. Ni återpublicerar. Jag tjuvkikar på delningsstatistik i flödet – och ytterst få författare verkar ha såna civila kompisar, ska jag säga. Ni ”hjälper” bokhandlar med exponering. Ni frågar efter boken i affärer som inte fått in den än.  Ni tipsar era vänner. Ni har haft kloka synpunkter på extramaterialet . Ni har köpt boken. Ni har läst den. Ni har messat mig fina ord. Och ni köper fler exemplar för att ge bort. Ni vill komma på bokreleasen. Man ska inte sitta ensam hemma med trasiga knän när man just släppt sin första bok. Det kan jag inte rekommendera. Det är hemskt. Men man ska ha såna kompisar som ni.

Komfortzonen är så långt bort att man behöver rymdteleskop. Det är okej.  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av Bonnier Carlsen (@bonniercarlsen)

Tillbaka till klassrum och lärarhandledningar. Det här är knepigt att skriva om, men jag behöver få det ur mig. Jag skrev ganska långt på min privata Instagram. Diskussionen lämpar sig inte för mitt offentliga flöde. Men kanske går det att tänka högt här? Ni är inte så många som läser, men jag tror att det kan vara rätt personer som gör det. Så.  När jag skulle skriva lärarhandledning till Sjung sakta för mig läste jag så klart lärarmaterialet som redan finns publicerat digitalt hos de största förlagen. Jag läste 20 lärarhandledningar som riktar sig mot gymnasiet, från de fyra största förlagen som ger ut litteratur för ungdomar.  Romanerna i sig är till övervägande del TOPPEN.  Men majoriteten av lärarhandledningarna är problematiska. På olika sätt.  1. Nivån är låg.  Svenskkurserna enligt Gy25 har höga krav, i synnerhet för Svenska 2–3 och Litteratur. Det återspeglas inte i majoriteten av handledningarna. Se Skolverkets kurs- och ämnesplaner . TL; DR (fritt ...

Veckan var skakig , det är lite allt möjligt som samverkar.  Tålmodighet är inte min starka sida. Jag måste hela tiden intala mig: Boken har faktiskt bara stått på hyllorna i två veckor, det är ingenting. Men det har börjat plinga till i telefonen. Några har läst och tyckt om! Och förra veckan tömde jag postfacket och tappade allt jag bar på rakt ut på golvet när Vi Läser nr 1 2026 låg därinne, överst i högen.    

Vissa veckor blir det inte så mycket skrivet. Vissa veckor behöver migrän hanteras istället. Det är okej. Den har gett med sig nu. Det mest produktiva jag fick ur mig skriftledes var inbjudan till bokreleasen. Life hack: Om man skriver "Svara snabbt, jag blir så nervös att ingen ska komma annars", då svarar folk snabbt. ❤️ Längst bak i huvudet surrar ett av projekten från i somras. Det från de dammigaste, mörkaste hörnen av min hjärna. Senast jag var där var i oktober. Kul det ska bli att dyka in i det igen! Jag är inte ens sarkastisk. Jag längtar efter solen. Jag älskar minusgrader och snö men jag blir knäpp av det grå. Så desperat var jag att jag gick ut i snöyran – och halkade IGEN. Akuten IGEN, nu med andra knät. Och högerhanden. Vad bra det går med balans och så, 2026.

Nu finns det en lärarhandledning till Sjung sakta för mig ! Och bokcirkelfrågor ! Låt mig teckna en liten bakgrund… Så frågade ett gäng gulliga studenter i slutet av en kurs för många år sedan. Kursen hette alltså Skrivande och språklig variation , och hela premissen var ju att språk varierar, efter syfte, kontext, tid, ålder, plats, kön, klass OCH SÅ VIDARE.  Jag tog mig inte för pannan, jag log och svarade väl nåt om: ”DET BEROR PÅ!” Som ju är ett standardsvar, tillika internskämt i språkrådgivningskretsar.  Det finns inte ETT rätt svar. Det beror verkligen på. Det kan finnas flera delvis korrekta svar. Det finns svar som fungerar bättre och sämre i olika sammanhang. Och ibland finns det bara fel svar, eftersom frågan borde ha ställts på ett helt annat sätt. Men jag minns den där känslan. När jag trodde att det liksom var binärt. När jag inte vågade prata på seminarierna, för att jag var rädd att jag skulle HA FEL. Större delen av mina dagböcker från övre tonåren handlar om det...

Så jag skrev en lärarhandledning, i ett närmast maniskt skov förra helgen. Helvete, vad roligt det var. ”Gör en kort handledning!” stod det i mejlet från projektledaren. Men mitt utkast blev 30 sidor.  Intertextualitet! Symbolik! Perspektiv! Jag kan inte rå för att jag älskar det.  Snabbt som attan fick jag tillbaka lärarhandledningsutkastet, formgivet med blommorna och färgerna från omslaget. Det var väldigt bra för att kunna se texten utifrån. Jag har korrat en del. Inte kortat.  Jag vet att den är ganska avancerad jämfört med många andra ungdomsböckers lärarhandledningar, men jag tycker att det behövs olika nivåer på pedagogiskt stödmaterial såväl som på böcker. Den här passar nog bäst på Svenska 2, Svenska 3 och Litteratur, med relativt läsvana elever på studieförberedande program.  Jag gjorde bokcirkelfrågor också! Det var också roligt.

”Allt känns lugnt faktiskt. Jag har släppt taget. Det var länge sen jag var inne i texten.” Så sa jag.  Och i ganska precis ett år har jag drömt om boken på nätterna med regelbundenhet. Det har varit rosenskimrande drömmar, ska jag säga. Ingen ångest, ingen stress.  Nu är boken släppt. Och det har varit en skakig vecka. Jag kan inte rekommendera att släppa bok som singelhushåll. Man behöver nån hemma som kramar en, som klappar på en, som kan lyssna på ens insnurrade tankar: Läser folk? Vad tycker de? Hur ska det gå för den här lilla boken egentligen? Nån som kan hjälpa en att trassla ut dem.  Man behöver nån som kan säga åt en lite skarpare än vad jag lyckas göra själv, att man INTE ska logga in på den där Författarportalen som Bonnierförlagen ger sina författare access till, där man kan följa sin boks försäljning dag för dag. Eller kanske säga till lite mjukare? Byta ens lösenord åt en kanske? För nu har jag sagt till mig själv å det skarpaste, och det var fan ingen trev...

I dag släpps Sjung sakta för mig !   Jag har sett mitt namn i tryck och i böcker förr, men det här är den första som bara har mitt namn på framsidan.  S amtidigt är det så många som står bakom att den blev vad den är. I kronologisk ordning: Hon som ifrågasatte varför jag inte tog mitt skrivande på allvar, när jag bara ville hälla upp mer bubbel, plaska med fötterna i Årstaviken och helst inte börja tvivla på alla mina livsval.   Anna, Christel, Johanna, Jennie och Caroline som var de första som läste.   En förläggare på ett annat förlag som gav utmärkt manusåterkoppling och bad mig skriva om och skicka in igen. Jag skickade till henne. Och till Bonnier Carlsen. Där fanns Karin Hammarkvist som både läste och mejlade mig med ett engagemang som jag alltid kommer att minnas. Och Ulrika Caperius som kan formulera skarpa synpunkter som på samma gång är uppmuntrande och framåtskjutsande. Amanda Jonsson som gjorde omslaget precis rätt för Noras berättelse. Alla människ...

Man tänker kanske att en halkolycka på Karlbergsvägen och ett svullet blåslaget knä inte påverkar ens skrivande liv så mycket, men det gör det. Man sover dåligt och vaknar sämre. När man sitter gör det ont, när man står gör det mindre ont men ändå ont. Om man halvligger i soffan med benet högt är det mest okej, men allmänt svårjobbat. Man blir på väldigt dåligt humör och kan inte ens lösa det med en rask promenad. SKICKA UPPMUNTRAN. Jag misströstar. I alla fall. I helgen ska jag skriva på. Det ska bli en lärarhandledning till Sjung sakta för mig (Hej GY25), kanske lite bokcirkelfrågor (mer riktat till vuxna). Jag tänker övningar som är mer livsbejakande än EPA (iykyk) och ”hur skulle DU ha gjort om du var Nora?” Postitlappen på boken: 
JÄTTEVIKTIGT!!! skilja mellan textanalys och personlig erfarenhet underlätta att tala i tredje person om texten normalisera oenighet visa att komplexitet inte är farlig Det ska helt enkelt bli övningar i att prata om text utan att blanda in sig själv o...

Ja, musiken.  Den kanske man ska göra några nedslag i.  Det går inte att skriva om Nora utan att låta musiken ta plats i texten. Hon beskriver världen med musikaliska termer: "Dropparna på fönsterrutan går från staccato i piano till subito fortissimo. Hon tittar upp en sekund från sin bok. Plåträcket på balkongen sjunger av smällarna och jag undrar om det haglar."  Det handlar för Nora om intonation – det som är rent och det som känns falskt. Och pauser och tystnad är lika viktiga som klangerna. Och dynamik – ibland är det lågmält, ibland mer intensivt. Och det hon inte säger rakt ut, det är övertonerna i ackorden. Teman återkommer, varieras.   Nora sjunger i kör, hon sjunger hos sångpedagog, hon sjunger med sin bästa vän, hon sjunger i huvudet.  Bland annat. Tänk gärna på det när du läser – vem sjunger för vem, vilka sjunger tillsammans, vem är tyst, vem kräver tystnad av andra? Och vad betyder det? Jag säger inte att jag har svaret, jag säger bar...

Jag tänker på att släppa taget.  Ett tag var texten så nära. Jag kände den under fingertopparna när jag blundade. Jag hörde den i öronen när allt annat var tyst.  Jag bad några läsa. Jag skrev ut den, jag mejlade den. Och mina vänner var omsorgsfulla och känsliga i sina läsningar, men bara att ge texten space släppte in syre i processen. Nu säger skrivfröken: Responsgrupper är det bästa vi har, just därför. Det viktigaste är verkligen att släppa hudkontakten med bokstäverna. Att låta öronen få vila. Näst viktigast är att läsa andras texter och behöva formulera konstruktiva synpunkter utifrån en egen läsning och egna textuella preferenser till någon annan. Först på tredje plats kommer att få höra andras åsikter om den egna texten. För random folks åsikter på nån skrivkurs är ibland verkligen bara random folks åsikter, och absolut inte facit.  Men att få läsningar som är noggranna, omsorgsfulla, intelligenta - det är livets liv med guldsnören om. Då hamnar ens text under hu...

Jag skulle ha ett seminarium i höstas om skrivprocess, akademiskt skrivande, referenshantering – det vanliga jag jobbar med. Men först ville jag kolla av stämningen i rummet, så vi tog ett varv med frågan: Hur har du det med skrivandet i ditt liv? Jag förväntade mig svar som: "Helt okej." "Gillar det inte." "Skriver mest poesi, men är nervös inför tentor och sånt." Men i det här rummet blev det snabbt väldigt personligt, med utförliga och sårbara berättelser. Jag stannade halvvägs runt varvet och deltog själv – allt annat kändes oansvarigt.  Hur har jag det med skrivandet i mitt liv? 1. Jag har redan berättat om att skrivande var erbarmligt tråkigt i nledningsvis. Det var trögt, långsamt. Alla andra tjejer skrev långa vindlande berättelser som aldrig tog slut, de fick nya skrivböcker av fröken hela tiden. Jag kämpade på med att fylla en sida. Jag skrev stora luftiga bokstäver och på varannan rad.  2. Jag skrev ju även om detta en gång förut: Hur jag  sa...

Jag har klippt mig idag. Det behövdes. ”Jag har tappat så mycket hår sen sist!” sa jag till min frisör Nina. Hon försökte hjälpa mig att felsöka. ”Om du stressade mycket för tre månader sen så märks det nu”, sa hon. ”Kan det vara det?” Jag som haft Livets År™ tyckte så här på årets näst sista dag att jag inte förknippar året med stress direkt. Roligt och pirrigt och fint, ja. Stress, nej. Men tre månader sedan. Det var ungefär i september. Vad hände då? Jo, jag var svinupprörd. Jag läste bok efter bok om snubbar som beter sig som as och tjejer som inte är helt oasiga heller, men som trånar, lämnar, går tillbaka, och fastnar i destruktiva cirklar med dessa snubbar. Jag läste om komplicerade heterorelationer i YA-romaner. Om identitetskriser, om att hitta sin grupp, om att söka efter sig själv och sin riktning. Och parallellt – som en märklig kontrapunkt – läste jag också många ungdoms- och barnböcker (inte alla b&u-böcker!) där HBTQIA+ fungerade som selling point, och där tematiken ...

Fem dagar före julafton kom lådan med mina 40 friex. Sjung sakta för mig finns! Den är jättefin! Jag smygkollar Libris och ser att fler och fler folkbibliotek beställer den och registrerar den. Boden! Hallstahammar! Öckerö! Åland! Ystad! Jag har haft en vuxenvecka, och om en liten stund kommer barnen. Det är min jul i år. Jag har ägnat helgen åt att slå in Sjung sakta för mig i grönt papper och röda snören, och kört runt i stan för att leverera den till dem som läste berättelsen först. Christel, Johanna, Jennie, Caroline. ❤️ Och Anna, men hon får den i brevlådan pga jag hinner inte till Västerbotten och tillbaka på en dag. Jag har spelat julmusik på bilstereon och känt ... julefrid. För första gången på ... ja, ett decennium.  För de senaste tio åren har jag pga anledningar utom min kontroll utvecklat en grinchpersonlighet runt jul. Vid första advent lägger sig inte snön utan trycket över bröstet och sen är det bara att stå ut, tills den årliga julbastun med vänner den 27 decemb...

Jag vet inte om det allmänt är åldern, eller mer specifikt allt som hänt i livet efter 37, men jag blir skitstressad av … grejer …? Oreda, pynt, oklarheter. Jag behöver lugn för ögonen och i huvudet. Jag köpte dörrar till mina bokhyllor – älskar böcker men behöver vita släta ytor när jag är hemma. Och jag har beiga väggar och inga tavlor i sovrummet. Det är egentligen inte min stil, men det är mitt behov numera.  På ett litet glöggmingel häromveckan pratade jag om detta med en person i ungefär samma livsfas och -situation. ”Jag pallar ingen julgran”, sa hon. ”Vi kör de vanliga tomtarna.” Och jag sa: ”Jag pallar inga tomtar. Jag kör på gran.” Och det kändes som vi förstod varandra exakt.  Julgran och adventsstjärnor i fönstren. Det är det. Det räcker, det blir jul även utan julgardiner (kollar på mamma) och tomtar och paketkalendrar. I synnerhet när luciaveckan är ett administrativt inferno med två musikklassbarn och en körmamma.  Jag ser en koppling till hur jag skriver ...

"Varför skrev du en ungdomsbok?" var en fråga på bokfrukosten . Det finns repliker som liksom hänger i luften efter en sån fråga: För att man vill ta hand om sitt eget inre barn. För att skildra En Viktig Tid I Livet. För att frälsa världen med berättelser, och helst lösa läskrisen i samma veva. Och för att visa ungdomar att ...  Jag hade trots allt fått frågan på förhand, och jag hade tänkt .  För det första tänker jag att det främst är skolans och samhällets uppdrag att lösa läskrisen , inte författares eller konstnärers. Så här: läskunnigheten har inte gått ned för att böckerna blivit sämre. De som fattar de reella ekonomiska besluten måste inse att läskunnighet kostar. Och att demokratin är värd det.  Sen tycker jag inte om att se ungdomar som en homogen målgrupp att nå , eller som en helt apart folkgrupp. Genom att ta avstånd från det tar jag väl i och för sig hand om mitt inre barn. Jag kände mig alltid lite felkalibrerad gentemot ungdomsdiskursen. ...